Finnforsrövarna och Medle
och är något som ständigt återkommer i teaterspel, skönlitteratur,
serier och i berättarföreställningar. Ulf Lundström har
studerat gamla handlingar.
Kärnan i berättelsen är att år 1524
Hade åtta rövare kommit över
från Norge och tagit sin hemvist
i en bergskula vid Finnfors laxfiske. De
ställde till förtretligheter för allmogen
med stölder men också rena illdåd som
mord. Läget var särskilt besvärligt för
att soldater från bygden fanns nere i
södra delarna av landet, eftersom Gustav
Vasa just blivit kung och fiendskap ännu
rådde med Danmark.
Albrekt i Myckle med sonen Nils
Albrektsson och Mårten Jonsson Strål i
Medle tyckte att någonting måste göras
och de lyckades samla ihop ett uppbåd
av bönder och söner som en vinterdag
drog till grottan. Men när man var redo
att gå till attack fick nästan alla stora
skälvan och vände om hemåt.
Men Albrekt och Mårten med söner
och drängar gick till attack medan rövarna
sov. Först tog de bort bågar och
andra vapen och gick sedan in och högg
ner alla rövarna utom en som lyckades
fly på skidor. Efter tre nordsvenska mil,
dvs. 1,5 mil infångades han och fördes
till Skellefteå där han avrättades.
Allt detta kom fram i två rättegångar,
1570 och 1574. Orsaken till
rättegångarna var att Albrekt i Myckle
med sonen Nils Albrektsson och Mårten
Jonsson Strål i Medle, som ledde attacken
på rövarna, fick Finnfors laxfi ske
som belöning. De tycks också ha ägt
fisket ett tag. Men något senare hade en
av fogdarna tagit fisket ifrån bönderna.
Dessa gick nu till tinget och klagade. De
vann tvisten vilket måste innebära att
rätten kunde bekräfta deras uppgifter.
Rättegångarna ägde rum ca 50 år efter
händelsen och personer som var med om
händelsen måste ha varit kvar i livet.
Frågan om fisket fick ny aktualitet på
1770-talet. Bonden Anders Anderson
i Krångfors drev en process om att
få äganderätten till Annön som låg i
Skellefteälven alldeles intill Krångfors.
Bakgrunden till processen är att lantmätaren
Anders Bergström gjorde en karta
i Krångfors 1768. Han kunde inte förstå
varför två bönder i Myckle och en bonde
i Medle ägde en slåtterholme som låg så
långt från deras hembyar. Han uppmanade
därför bonden att påbörja en process
om holmarna.
Vid den här tidpunkten gjordes några
vidimerade avskrifter av dombreven
från 1570 och 1574 vars original 1769
enligt komminister Olof Örnberg fanns
hos bonden Jon Andersson Lundström i
Medle. Örnberg hade fått en vidimerad
avskrift av sin svåger handelsmannen
Hans Warg i Piteå. I processen blev sannolikt
nybyggaren i Krångfors tilldömd
holmen. I dag finns avskrifter kvar
medan originalen tycks ha förkommit.
År 1827 vet vi att det fanns sägner
om Finnforsrövarna där folktraditionen
lagt till episoder som inte nämns
i dombreven. På Riksantikvarieämbetets
arkiv i Stockholm finns ”kalvskinnprästens”
Nils Johan Ekdahls arkiv.
Ekdahl besökte Västerbotten 1827 och
gjorde en del uppteckningar. Bland hans
anteckningar finns två sägner om Finnforsrövarna.
Detta är mycket intressant
eftersom det varit oklart om det funnits
några folkliga traditioner om rövarna
som är oberoende av en tryckt version
som först publicerades i Skellefteå nya
Tidning 1880. Den tryckta versionen
är sannolikt verket av en författare som
haft tillgång till dombreven från 1570
och 1574. Ekdahls uppteckningar visar
att det verkligen förekommit en folklig
tradition.
I anledning af det genom Herr
Inspektor Lundström vidimerade
Kopiebrefvet om Finnfors Laxfi ske
nämde bemte Insp: Att det fått namn
av en flygtig Finne som ditkommit
och wid wattfallet anlagt ett nybygge
som efter honom kallas Finnfors.
Denne nybyggare skulle, enligt allmoges
sägn, warit med då röfwarne
nedgjordes och med sina finska
Trollrunor så bestyrt att maten som
de förtärde gaf en magisk sömn.
Strax efter måltiden insomnade
de 7 som ätit, men en som under
des war syselsatt att laga sina skor
insof ej. Finnen hade ensam warit i
kulan och öfvat förtrollningen och
sedan gått ut och samlat sina män
för att nedergöra ortens våldgäster.
De störtade in slogo ihjäl – och den
ännu wakne fick i hastigheten blott
ett skid och begaf sig bort på blott
detta med flydde han och kunde ej
hinnas förn efter 3 Mils ansträngning
på Lill Bjurwattnet.
Inspektor Lundström var sågverksägaren
Nils Lundström (1775-1842) som var
delägare och inspektor vid Brännfors såg
i Åbyn vid Byske. Lundström som var
född i Åbyn tycks ha vidimerat avskrifter
av dombrev.
I sägnen möter vi den vanliga
folkliga föreställningen att finnar var
trollkunniga och att denna förmåga hade
en avgörande betydelse när rövarna
oskadliggjordes. Men detta nämns inte
alls i dombrevet från 1570 som redogör
för vad som hände 1524 när rövarna togs
av daga, så detta är sannolikt ett sägenmotiv
utan verklighetsbakgrund.
Vidare påstås Finnforsen ha fått sitt
namn av en finne som anlade ett nybygge
vid forsen. Det fanns faktiskt ett
nybygge vid Finnforsen, nämligen vid
Finnforsträsket som ligger ca 4 km söder
om forsen. Där fanns åren 1539-1548
Nils Larsson och bosättningen räknas
i de flesta skattelängder till Klutmark.
Namnet Finnfors är sannolikt belagt
första gången 1546. Det är sannolikt inte
riktigt att namnet Finnfors har uppstått
vid nybygget utan det är forsens namn
som är det primära.
Sägner som försöker förklara ortnamn
är i de flesta fall oriktiga och så är
det troligen också i detta fall. Men det
är intressant att denna sägen inte påstår
att själva rövarna var finnar vilket påstås
i den version som publicerades första
gången på 1880-talet i Skellefteå nya
tidning. Denna version har sedan tryckts
om ett antal gånger. Så denna sägen som
Ekdahl upptecknade ligger nog närmare
det verkliga förloppet än den version
som skrevs 50 år senare.
I sägnen finner vi en angiven plats där
den åttonde och sista rövaren blev
upphunnen och infångad. Lilla Bjurvattnet
är den nuvarande sjön Bjurlidträsket
strax söder om Boliden. Platsen nämns
inte i den gängse versionen av sägnen
från 1880-talet som tryckts om några
gånger i Norra Västerbotten och senast
utgiven 1970 av Lil Hjertström. Däremot
nämns Lilla Bjurvattnet i en version av
sägnen som publicerades i Västerbottens
folkblads julbilaga 1936. Sjönamnet
figurerade även i spelet om Finnforsrövarna
som spelades på 1970-talet.
I dombrevet från 1570 nämns inte
någon plats för infångandet men det
uppges att den siste rövaren hann ränna
3 mil och där nämns inte heller att han
åkte på en skida. På 1500-talet användes
i Västerbotten den nordsvenska milen
som endast var 5 km lång. Rövaren åkte
i själva verket 1,5 mil. Avståndet mellan
Finnforsgrottan och Bjurlidträsket är i
själva verket endast 7 km. Så uppgiften
om Lilla Bjurvattnet kan vara en
sen tradition utan förbindelse med det
faktiska händelseförloppet. Däremot kan
avståndet mellan grottan och Bjurvattnet
vara 1,5 mil om rövaren inte åkte raka
spåret utan via nuvarande Boliden. Raka
spåret blir det ca 1,3 mil.
Den 12 Aug: frågades Skellefteå
Sns allmoge i Sochnestugan efter
följande:
1o Finnas gamla handlingar
2o Finnas gamla rudera
3o Finnas högar eller rös
4oHwilka åldrade Män äro starka
i att berrätta forntida äfventyr och
nationalsånger.
Tradition af Organisten Per Fahlgren
i Skellefteå. Den i brefvet
omtalte Albreckt skall ha varit Finne
och att han förbjöd sitt medfölje att
lossa skott på hwad willebråd de
fi ngo se. Först fi ngo de se en tjäder,
sedan en Renkalf men trogne hans
bud skötos de ej. De kommo fram.
Röfvarne woro stora trollkarlar, men
Finnen ändå större. Han söfde dem
med sin trolldom.
Den andra sägnen behandlar också
trolldomskunniga finnar men nu
påstås att Albrekt var finne och därför
kunde han bekämpa rövarna. Denna
sägen påstår inte heller att rövarna var
finnar som versionen från 1880-talet gör.
I den skriftliga versionen från 1880-talet
spelar de övernaturliga händelserna en
stor roll och i de två sägnerna från 1827
kan vi se att dessa motiv kommer från
folkliga traditioner.
Vi kan inte vara säkra på att traditionerna
har levat hela tiden från 1524
och framåt. Vad som kunde tala emot
detta är att resenären Abraham Hülphers
som besökte Västerbotten inte nämner
Finnforsrövarna i sin bok om Västerbotten
som kom ut 1781. Han bok byggde
på hans egen resa men även på uppgifter
som han brevledes samlade in från präster.
Hülphers redovisar däremot sägnen
om rövarna i Bjurön i Lövångers socken.
Detta är ett indicium på att sägnen inte
fanns då. Helt säkra kan vi inte vara.
Mårten Jonsson Strål bodde på
Medle nr 6. Genom att följa
ägarlängden på Medle nr 6 och jämföra
med uppgifter ur gamla kartor får man
fram att gården låg vid f.d. Konsums
lokal fram till laga skiftet som avslutades
1869. Gården ägdes då av Jonas
Olofsson och omfattade 1/8 mantal.
Gårdsplatsen flyttades till Västra Brönet
i västra delen av Medle. Gamla gårdsplatsen
ägdes i mitten av 1930-talet av
Melander och 1938 flyttade Konsum in
här. (Konsum lades ner vid årsskiftet
1959-60 och ersattes av varubussar som
gick 1960-70.)
ULF LUNDSTRÖM
