Thure Lindqvist

En ny sannfärdig berättelse om Röfvarena i  Finnforsberget. 

Efter olika källor utarbetad af THURE LINDQVIST. Skellefteå, 1891 (Thure Lindqvists förlag)

Åter utgivet: Skellefteå, 2003 utökade uppl. 2004 med Efterord (Skellefteå hembygdsförening)  

I slutet af 1500-talet var norra delen af Westerbottens län temmeligen glest befolkadt. De stora vidsträckta skogarne hvimlade af en mängd  björnar , vargar och andra vilddjur, hvilka anställde stor förödelse bland allmogens boskapshjordar. För att skydda sina kreatur mot dessa rofdjur, måste bön­derna anskaffa för detta ändamållämpliga personer, hvilka under somma­ren skulle hafva uppsigt och vård om deras kreatur. För att skrämma rof­djuren begagnade sådana vaktare ett instrument, som kallades lur, hvilken, då man blåste i densamma, anställde ett så förskräckligt oväsen att vild­djuren, i de flesta fall, förskräckta flydde undan då de hörde det skräckin­jagande ljudet af detta instrument.Under sommaren år 1560 tycktes alla vidtagna åtgärder till kreaturens skyddande vara fruktlösa, ty i skogarne inom Skellefteå socken förlorades dagligen ett eller annat kreatur oaktadt vallhjon alltid befunno sig i närhe­ten af boskapen. Förlusten af kreaturen tillskrefs de olika slag af rofdjur , hvilka tids och ofta blefo sedda i skogarne. För att hejda dessa plågoandars framfart sammankallades Skellefteå sockens allmoge till skallgång hvarvid ett tiotal björnar och vargar dödades.Efter denna skallgång trodde sig bönderna vara befriade från rofdju­ren, men deri bedrogo de sig, ty några dagar derefter förlorades i närheten af  Medle tre kor från en hjord, hvilken vaktades af två vallhjon. Någon tid derefter försvann från Myckleböndernas boskapshjord tre kreatur och från andra byar försvunno samtigt såväl kor som får, oaktadt vallhjon alltid be­funno sig i närheten.Märkvärdigt nog sågo vallhjonen aldrig till några rofdjur, hvarföre man började undra huru det egentligen förhöll sig med boskapens försvin­nande.

 I anledning af de inträffade missförhållandena samnmankallades bön­derna från Medle, Myckle, Waruträsk med flere byar år 1651 rör att öfver­lägga om hvilka åtgärder man borde vidtaga för att afhjelpa olägenheterna. Till stämman infunno sig äfven flere fullmäktige från andra byar än de ofvan uppräknade och alla beklagade sig öfver huru kor och får försvunno oaktadt desse vaktades af pålitligt folk. Derjemte beklagade sig en stor del af de närvarande öfver, att de mer än vanligt blifvit bestulna på andra ego­delar, hvilket man dock icke kunde skylla på vilddjuren.Till mötet hade äfven infunnit sig dåvarande kronofogden C. F. Frisman, hvilken hyste misstankar, om att det skulle vara någon eller några blandbönderna som bedref  ofoget. Han hade inställt sig för att på något sätt få ljus i saken. Kronofogden öppnade mötet med följande tal:" Jag har nu varit fogde i detta fögderi i 45 år, och när jag tillträdde denna befattning samt intill närvarande tid har allmgen i de byar, hvilkas fulI­mäktige nu äro församlade, varit någorlunda hyfsade, så att ej tjufveri, rån och mord hört till ordningen för dagen, som nu synes vara fallet. J a, en del af eder måtte visst ha blifvit riktiga banditer. J ag har hört klagomål ända från Kusmark att der äfven förlorats kreatur; derjemte har jag äfven för­nummit att från många stället försvunnit husgerådssaker och andra ego­delar ."

 Bönderna upplyste nu kronofogden, att med saken i fråga ej förehöll sig så, som han hade uppfattat densamma. De meddelade honom rätta för­hållandet samt androgo sådana bevis för sina påståenden att han insåg att bofvarne ej kunde finnas bland ortens bofasta befolkning. "Det är antag­ligen något rörvarband, som har sitt tillhåll någonstädes i skogen här i trakten," sade kronofogden, "ty icke kan det vara vilddjuren, som blifvit till den grad kloka att de öfvergå menniskan i förstånd. Men det må nu för­hålla sig huru som helst, jag hoppas dock att vi till slut skola hitta på något medel att fånga röfvarena. Vi måste ännu en gång uppbåda allmogen och anställa skallgång samt genomströfva skogen åt alla håll."De församlade bönderna samtyckte till detta förslag, hvarefter fogden bestämde en viss dag då skallfolket skulle samlas i Myckle. Bönderna inom förenämde byar gladdes nu i hoppet att ändtligen blifva befriade från boskapstjufvarne. Dagen före skallgångens början förlorades i Myckle ånyo två kreatur och i Medle tre, hvarjemte från andra byar äfven bortstulits flere kreatur .När folket var samladt blef det fråga om huru det förehöll sig i andra byar. Från Kusmark berättades, att der hade de sett en okänd man passera genom byn. De hade försökt att taga fast honom, men det lyckades icke, dock var det nära att han blifvit fångad vid spången öfver ån. Han fortsatte sin väg väg söderut, förföljd af några karlar, hvilka dock upphörde med förföljelsen, enär de insågo att de icke kunde hinna honom. Den derpå följande natten blef från Sjul Larssons gård i of vannämnde by bortstulet ett stycke vadmal. En bonde från Waruträsk berättade, att hos de invid träsket bosatte fiskarena hade trenne manspersoner infunnit sig, hvilka uppgåfvo sig vara från Frostkåge och i något ärende skulle resa uppåt landet. Fiskarena hade nyss gjordt en god fångst, hvilken de hade uppburit på en plats der de brukade dela fisken. Innan delningen började ropade en af de främmande männen hvilken stod nere vid stranden: "Hvad är det der för en märkvärdig fisksort som simmar derute i vassen ?" Genast begåfvo sig alla fiskarena dit ned för att se på fisken, men innan de hunno fram hade den simmat ut från land. Främlingen, som sålunda lyckas locka karlarne från delningsplatsen, uppehöll dem en stund med beskrifning af fiskarnes egendomliga utseende. Sedan begåfvo sig allesamman uppåt land för att fortsätta den afbrutna fiskdelningen, men till sin förvåning och harm blefvo de varse att hela fiskpartiet, som bestod af stora, vackra gäddor och abborrar, var borta. Nu började de att söka öfverallt i närheten, men utan resultat.Kronofogden anlände nu åtföljd af länsmannen, för hvilka en af  Medles­bönderna omtalade de sista skurkstrecken af röfvarena. Skallkedjan upp­ställdes och ordnades samt satte sig i gång. Fogden återvände, men läns­mannen fick i uppdrag att q varstanna och leda skallgången, hvilken gick vesterut på norra sidan af Finnforsberget, hvarest nattläger tillreddes, och eldar upptändes för att tillreda aftonmåltiden, bestående af björnstek. Under dagens lopp hade nämligen två björnar fått bita i gräset. Tidigt följande morgon just som skallkedjan satte sig i gång, mötte de två män af misstänkt utseende, hvilka vid anstäldt förhör uppgåfvo sig vara från Petikträsk, till hvilket ställe de nyligen sade sig hafva flyttat från Lövångers socken. De uppgåfvo sig vara fiskare och hade begifvit sig nedåt landet i och för uppköp af diverse förnödenheter. Sedan de hade berättat detta frågade de efter anledningen till skallgången. Då de hade blifvit underrättade om orsaken till densamma sällade sig de båda karlarne till skallfolket. På aftonen saknades de båda främlingarne, hvarföre länsmannen tidigt på morgonen nedsände två man för att höra efter om de främmande karlarne varit synliga neråt i landet. Då de kommo i närheten af kyrkan mötte de karlarne, bärande sina säckar, hvarföre de återvände och upphunno skall­kedjan dagen derefter. Sedan de afgifvit sin rapport tilllänsmannen kunde denne ej vidtaga några vidare åtgärder, då han ej kunde finna annat än att främlingarne voro redlige män.Skallgången fortsattes ända upp till Storstrandberget och i närheten af detta berg öfvergick manskapet elfven å en för detta ändamål förfärdigad flotte, hvarefter skallgången fortsattes på södra sidan om elfven, men utan resultat. Nedkomna till Sunnanå mötte de kronofogden till hvilken läns­mannen afgaf sin rapport. Då ingenting vidare kunde göras för afhjelpan­det af de bekymmersamma förhållandena aftågade hvar och en till sitt hem. Allmänna tron bland bönderna var dock, att det fans röfvare i trakten. Till slut fick allmogen den öfvertygelsen, att de förmodade röfvarne bestodo af från kronofisket i Finnfors förrymde fiskare. Under de rörtlutna åren hade ej mindre än fyra man försvunnit derifrån.

 Tiden gick utan att någon förbättring inträdde. Den fiskare, som under sommaren varit stationerad vid Finnfors återkom, egendomligt nog, på hösten och hade fiskat rätt duktigt, mest medelst ljustring. Sin fångst hade han nedsaltat och i godt förvar i den för detta ändamål upprörda fiskare­boden. Allt hade under hans dervaro varit lugnt och stilla. På vintern vid första slädröre skulle fisken afbemtasfrån Finnfors, med då skjutsbönder­na anlände till platsen återstod af det hus, hvari fisken rörvarades, endast en askhög, hvarföre de fingo återvända med oförrättat ärende. Vid deras nedkomst sattes kronobetjeningen i rörelse, men tyvärr, utan resultat. De fräcka bofvarne undgingo alla efterspaningar .Åter förtlöt ett år under hvilket det rörekom mindre boskapsstölder och annat ofog. Men frampå hösten hittades i elfven ungerår en mil ofvanrör Medle ett förfårligt stympadt lik af en karl, som sedermera befans vara fiskaren från Finnfors. Om han omkommit af våda eller blifvit mördad var man ej riktigt säker, men som han hade två stora huggsår i hufvudet antog man att han blifvit mördad. Samtidigt med detta ruskiga fynd försvann en dag från Medle en nittonårig flicka, som frampå vintern skulle träda i äktenskap med en son till Mårten Jonsson hos hvilken hon var i tjenst. Hon efterspanades med största noggranhet, men stod ingenstädes att finna. Det enda som igenfans efter flickan var ett förkläde, hvilket hennes fästman hade hittadt midt i djupa skogen.

 Strax före jul passerade två lappar med åtta renar, dragande diverse förnödenheter, den s.k. Bjurbäcken. Just när de skulle köra öfver bäcken fingo de se en man stå och meta på isen. De nyfikna lapparne, som aldrig hade sett någon meta vintertiden, stannade och betraktade honom med uppmärksamhet, under det de läto renarne knoga vägen fram med sina lass. Nu uppdrog mannen en abbore samt derefter en för hvarje gång han nedsläppte kroken. Till slut hade han uppdragit en sådan mängd att lapparne stodo slagna af förvåning. Mannen underrättade nu lapparne, på deras begäran, hvilken metod han använde vid sitt fiske, och uppehöll de, af denna undervisning intresserade lapparne, ganska länge. Till slut funno de dock för godt att begifva sig iväg efter renarne, hvilka nu borde hafva hun­nit långt nedåt vägen. Då de sprungit vid pass en fjerdingsväg och ändock icke fingo syn på sina renar började de blifva oroliga, helst som mörkret började inträda. Dock hoppades de att renarne, vid passerandet genom Medle, blifvit tillvaratagna då de icke åtföljdes af några vårdare. Deras hopp slog dock felt, ty vid framkomsten till Medle hade ingen sett till hvarken renar eller lass. Efter denna nedslående underrättelse blefvo lapparne förtviflade, men de lugnade sig dock något, när bönderna i dagningen lofvade hjelpa dem vid sökandet af renarne. Tidigt på mor­gonen började tio af de yngre Medlesbönderna och de två lapparne sökandet. De förre dock med föga hopp om framgång, ty de anade att röfvarena hade sin hand med i spelet; de nämnde icke någonting derom för lapparne, hvilka, om de fått reda på rätta förhållandety , sannolikt skulle ha öfvergifvit allt hopp. Under natten hade dessutom rätt mycket snö fallit.Till slut upptäckte en af lapparne ett spår, som afvek från vägen, hvilket alla följde gående på sina skidor. Då de kommit ett stycke in i skogen för­lorade den i spetsen gående lappen spåret, hvilket under nattens snöyra blifvit fullständigt igensopadt. Som det började mörkna återvände de sökande till byn. Lapparnes sorg och grämelse kan lättare tänkas än be­skrifvas öfver förlusten af sin egendom, synnerligast som de voro i knappa omständigheter .

 På nyåret begicks flere stölder från böndernas visthus. På vägen ofvan­för Finnfors anträffades en dag en gammal gubbe, hvilken gick emellan byarne och tiggde, mördad och utplundrad. Osäkerheten var nu så stor till lif och egendom att ingen vågade sig ensam ut på vägarne. Kronofogden ingick med begäran till konungen att få sammankalla en man från hvarje gård inom länet för att vidtaga en grundlig skallgång. Efter att dertill hafva erhållit tillstånd gaf fogden order att manskapet den l0 Maj skulle samlas invid kyrkan, hvarest skallkedjan skulle ordnas. Förenämde dag samlades en stor mängd folk och skallgången började. Vid passerandet af Finnfors­berget lärer, enligt sägnen, följande tilldragelse timat: Den del af skallked­jan, bestående af omkring tio man från Löfångers socken, hvilkas väg gick öfver berget, märkte vid foten af detsamma en ofantligt stor fogel, hvars like de aldrig sett. Den underbara fågeln syntes ej vara skygg, hvarföre de försökte fånga honom; de lyckades komma honom ganska nära, men just som de skulle gripa honom flög han upp och flyttade sig ett stenkast hvarje gång, alltid från berget. Som karlarne insågo det fruktlösa i förföljandet upphörde de med jagten och påskyndade sina steg för att upphinna sina kamrater.Skallgången fortsattes utan afbrott af något anmärkningsvärdt, förutom att vid öfvergången af elfven, som verkstäIdes å förfärdigade flottor, om­kommo tre unga män från Rusmark. Det stora tåget fortsatte sin marsch nedåt landet ända ned till kusten, harefter folket hemförlofvades oaktadt ändamålet med skallgången icke uppnåtts. Såväl myndigheterna som all-mogen stodo nu maktlösa gent emot rörvarena, hvilka fortfarande bedrervo sina olagligheter .

 På hösten infunno sig å handelsplatsen i närheten af kyrkan fyra karlar , hvilkas utseende och uppträdande väckte stor uppmärksamhet bland fol­ket. Flere bland köpmännen märkte på aftonen att från deras varulager försvunnit flere värdefulla artiklar. En handlande från Umeå hade bland annat förlorat ett stort och dyrbart stycke utländskt tyg. Någon tid derefter blervo nyklarne till kyrkan bortstulna midt under pågående gudstjenst. Nycklarnes försvinnande observerades ej förrän aftonen då kyrkan skulle stängas. Då dörrarne ej kunde stängas tillsattes tvenne män att under nat­ten hålla vakt. När det började lida mot midnatt fingo de vaktharvande karlarne se kyrkoherden komma gående emot dem. Han frågade om något af vigt tilldragit sig och sedan hans fråga besvarats med nej, bjöd han de båda karlarne att dricka ur en butelj; derefter aflägsnade han sig med upp­maning till männen att de skulle hålla noggrann vakt. Ungefår en half timme efter det att kyrkoherden aflägsnat sig kände karlarne en stor be­nägenhet för sömn, hvilken de icke på något sätt kunde aflägsna. Efter en stund somnade båda ungefär samtigit samt vaknade ej förrän de väcktes af den tillstädeskommande kyrkoherden. Allt var dock sig likt oaktadt den mindre ordentliga vakthållningen. Händelsevis kom en af karlarne att om­nämna kyrkoherdens nattliga besök, hvarörver denne blef mycket förvånad och sade sig ej harva lemnat sängen på hela natten. Nu eftersågs ytterligare om någonting var borta af kyrkans tillhörigheter, men ingenting saknades och inga spår efter några tjurvars framfart syntes heller. Men förstkom­mande söndag upptäcktes att från prostgården försvunnit en rock, tillhörig kyrkoherden samt från kyrkans källare hela vinförrådet.En tid derefter skulle kyrkoherden i församlingen bortgifta sin dotter med kronofogdens son, och med anledning deraf bakades och bryggdes i prostgården. På morgonen dagen före bröllopet då prostinnan gick ned till bryggstugan för att väcka pigorna, hvilka egendomligt nog, ännu ej synts till. Vid inträdet genom dörren studsade hon tillbaka vid anblicken af den stora förödelse, som der mötte hennes blickar. På hennes rop tillskyndade gårdsfolket och befriade de båda flickorna, som lågo i sängen bundna till händer och fötter samt med hvar sin flik af lakanet instoppadt i munnen. Sedan flickorna befriats och hemtat sig, berättade de att strax efter klockan tolf väcktes de af att två karlar som kommo inrusande och bundo deras händer. Utseendet kunde flickorna icke uppgirva emedan allt skedde i mörkret. Derefter utburo karlarne alla matvarorna samt hördes sedermera ej till. Med anledning af denna stöld måste bröllopet uppskjutas.Dessa stölder tillskrefvos naturligtvis samma karlar, som vid olika till­fällen visat sig. Deras samhällsvådliga framfart led dock nu mot slutet.

 Fjorton dagar efter stölden i prestgården återkom till Medle den för tre år sedan rörsvunna flickan, hvars namn var Gunnilla, till stor fröjd för sin fästman och husbonde. Den förres glädje grumlades dock då han fick kännedom om huru flickan behandlats under sin bortovaro. Gunilla anmo­dades nu att omtala hvar hon vistats under de tre åren.

 "Jo, jag blef, under det jag gick i vall med Mårten Jonssons kor, öfver­fallen af tre obekanta karlar, hvilka furbundo mina ögon och släpade mig med sig genom mark och moras. Efter några timmars ansträngande gång började jag digna af trötthet, hvarföre bofvarne stannade för att låta mig hvila. Jag begagnade mig af tillfället och bad dem släppa mig lös, men inga böner hjelpte. En af dem sade att jag icke skulle behöfva lida någon nöd utan tvärtom få det mycket präktigt om jag tillfredsställde deras önskning­ar. Vid uppbrottet gjorde jag motstånd och började ropa på hjelp. Jag blef bunden hvarpå en af karlarne tog mig på sina axlar. Vägen fortsattes under det jag tidt och ofta öfverflyttades från den enes till den andras axlar. Till sist stannade banditerna och jag blef befriad från bojorna. Då förbandet från mina ögon borttogs såg jag att de fört mig in i en grotta, hvars väggar och golf voro öfverklädda med vilda djurs skinn. Då jag en stund sett mig omkring började jag söka efter utgången, men utan resultat. Nu öppnades bergväggen derigenom, att en flat sten, som gick på rullar undansköts. Jag stod nu inför sju karlar, af hvilka en, som tycktes vara anförare, under­rättade mig att jag skulle koka deras mat samt för öfrigt förrätta alla före­kommande qvinnosysslor. Om jag gjorde minsta försök att rymma skulle jag utan skonsamhet dödas. På aftonen sedan qvällsmåltiden var intagen blef det fråga om hvern som skulle hafva mig under natten, men som de icke kunde blifva eniga, skildes tvisten genom lottkastning och jag måste ligga som en usel sköka i deras röfvarhåla.

 Jag fick i början af min dervaro aldrig gå ut ur grottan, utan att en af karlarne skulle medfölja, men slutligen lemnades mig större frihet och då fick jag måste tillrällen att rymma. Som jag tyvärr ej hade kännedom om åt hvilket väderstreck jag skulle styra kosan, måste jag uppgifva alla rym­ningsförsök till dess jag på något sätt finge kännedom om, hvarest jag be­fann mig. På mat var det aldrig brist och ej heller på kläder. Kokningen verkställde jag uti i bergväggen varande fördjupning, som röfvarena hade inrättat till en mycket beqvärn spisel. Jag hade varit tillsammans med dem ungerår ett år, då jag blef hafvande och när tiden för min nedkomst nalka-des, blef jag mycket väl behandlad. Efter förlossningen, då jag begärde att få se mitt barn, uppgårvo de att barnet var dödt, men detta var ej sanning; de hjertlösa banditerna hade antagligen tagit lifvit af den stackars varelsen.Efter mitt tillfrisknande fick jag större frihet och rörvarne blervo mindre förbehållsamma vid sina rådplägningar fastän jag var närvarande. Tiden förflöt under ett någorlunda drägligt lif. Vid midsommartid fick jag en dag följa med rörvarena ungefår en half mils väg från bergshålan till ett ställe, hvarest jag en gång i min barndom varit och hvarifrån det ej var svårt att hitta hem till Medle. Då vi återvände tog jag noga reda på vägen. Det dröjde ej länge derefter innan jag åter blef harvande och vid förlossningen tillgick på samma vis som förra gången; barnet togs ifrån mig oaktadt alla mina böner om att få behålla detsamma och blef antagligen mördat. Jag låg länge sjuk efteråt, men sköttes väl af rörvarena till dess jag blef fullkomligt frisk, hvarefter jag fick återtaga de sedvanliga göromålen.

Hädanefter, liksom under hela tiden, längtade jag ännu mer efter ett passande tillfålle till flykt, hvilket ärven snart yppade sig. En afton hade banditerna berusat sig mer än vanligt af vin, som de en tid derförut hem­förskaffat. Tidigt på morgonen efter ofvannämnde dag steg jag upp och klef öfver de sorvande karlarne samt kom, utan att harva stört deras djupa sömn, lyckligt och väl ur hålan. J ag bemäktigade mig nu ett par skidor, an­ropade Gud om hjelp på min flykt samt anträdde färden, så fort jag för­mådde, åt det håll hvarest jag trodde mig anträffa menniskor. Oaktadt min trötthet fortsatte jag färden utan afbrott, ty jag anade att rörvarena följde mitt spår. Denna min aning besannades ärven snart, ty jag hörde deras rös­ter i närheten. J ag ansträngde mig nu till det yttersta samt kom lyckligtvis ned på vägen, hvarefter jag kände mig temmeligen trygg, ty jag antog att banditerna ej skulle våga sig så nära bebodda trakter ."Gunnillas berättelse, som åhörts med spänd uppmärksamhet af snart sagt hela byns befolkning, framkallade deltagande bland qvinnorna och stor vrede mot qvinnoskändarne bland de församlade männen. MårtenJonssons son svor en dyr ed på att han skulle utkrärva en blodig hämd å borvarne, hvilka sköflat hans lycka. Han ville genast bryta upp för att verkställa sin afsigt, men hindrades derifrån af de äldste, som först ville rådslå och planlägga om ett ordnadt anfall. De beslöto dervid att trettio man skulle vid midnattstid på sina skidor tåga upp till Finnsforsberget för att, ettdera lefvande eller döda bemäktiga sig rörvarena.

 Vid sagde tid på natten såg man vid månens sken hela skaran aftåga, bevägnade med björnspjut, yxor och klubbor. Vid middagstiden uppnådde de trettio männen berget och stannade rör att hvila. Deromkring syntes en hel mängd skidspår, hvilka korsade varandra i olika riktningar och till­kännagaf att de voro vid målet. Spåren ledde till öppningen af kulan, hvilken dock ej var synlig emedan stenen var tillskjuten framför densam­ma. Men som Mårten Jonssons son af Gunilla tagit noga reda på dörrens öppnande, fattade han i stenblocket och sköt undan detta. Genast utrusade ur hålan de sju röfvarena rör att genom en hastig flykt söka rädda sig, men den förste som visade sig erhöll af den främst stående bland bönderna ett kraftigt yxhugg i hufvudet så att han segnade död till jorden. Då de åter­stående röfvarena sågo att all flykt var omöjlig började utanför hålan ett blodigt handgemäng, hvilket dock slutade med att fem röfvare med lifvet fingo plikta för sina ilgerningar. Den sjunde hade under handgemänget lyckats bemärktiga sig ett par skidor å hvilka han försökte rädda sig. Detta misslyckades dock, ty han eftersattes af fyra de snabbaste skidlöparne, hvilka snart upphunno och fångslade honom samt under jubel förde honom till de på dem väntande kamraterna. Många bland dem hade erhållit svåra sår, så att de å medhafda kälkar måste forslas ned till byn. De dödade röfvarena kastades i en bergskrefva och öfverhöljdes med grus och sten. Derefter aftågade hela truppen hem till Medle, hvarest de helsades med glädje af en stor skara menniskor, som hade samlats derstädes, när det blef  bekant, att röfvarenas tillhåll upptäckts. Den fångne röfvaren öfverlemna­des till myndigheterna för att förhöras och dömas. Från hålan i Finnfors­berget afhemtades sedermera en stor mängd dyrbarheter. Till belöning åt de tappra bönderna lemnades ett kungligt bref på att laxfisket vid Finn­forss skulle stå för deras räkning utan någon afgift, äfvenså beträffande fisket i Bjurlidträsket. Tillika öfverlemnades till dem alla dyrbarheter, som tillvaratagits i Finnforshålan, till hvilka inga egare hade anmält sig.Vid den rättegång, som anställdes med den häktade röfvaren afgaf han följande lefnadsbeskrifning: Han sade sig vara bondson och född inomWasa län i Finland. Hans kamrater voro äfven bondsöner, födda inom olika socknar af Finland. Han berättade att desse kommit till hans födelsebygd och som hans fader var mycket sträng, rymde han från hemmet och följde dem. Dock hade han icke utan viss tvekan slutit sig till deras sällskap. De hade begifvit sig till Ryssland der de ströko omkring uppehållande sig med stölder och tiggeri. Sedan hade de genomvandrat Estland, Limand och Kurland der de bedrefvo samma olagligheter. De hade derefter begifvit sig till sjös, sedan de i staden Danzig stulit en segelslup. En tid hade de sålunda lefvat på sjöröfveri å svenska kusten till dess de under en svår storm ledoskeppsbrott och drefvo i land i Löfångers socken. Sedan hade begifvit sig uppåt landet och under sin vandring påträffat grottan i Finnforsberget, hvarest de beslöto stanna, sedan de tagit lifvet af den fiskare som var an­ställd vid kronofisket.

 Derefter afunnades dom öfver honom enligt hvilken han först skulle läggas på pinbänk, derefter halshuggas samt sedan steglas. Enligt folksäg­nen lärer det vid den dödsdömde rörvarens afrättning harva tillgått på följande örvernaturliga sätt:Under det att fången lades på sträckbänken brast densamma, så att den blef  helt och hållet oanvändbar rör sitt ändamål. Efter förrättad reperation skulle den dödsdömde läggas dit igen, men då yttrade han: "På denna bänk tager jag ej döden, men jag skall vara villig dertill ändå." Han blef ånyo lagd på bänken och hästarne blefvo förspända för att sträcka honom. Den ene af hästarne förlorade båda frambenen, den andre dog och den tredje och den fjerde blervo liggande, dock utan att skadas. Då befalde länsman­nen skarprättaren att afhugga fångens hals, men som han tog i bilan brast skaftet på densamma. Skarprättare tog då den andra bilan samt högg fem hugg på fångens hals utan resultat. Sedan drog skarprättaren bilan under venstra foten och derunder varseblervo de närvarande två hufvuden på fångens kropp. Skarprättaren högg till, hvarvid det ena hufvudet föll och blod forsade i en stor ström, men strax derefter blef det afhuggna hufvudet liksom buret till den kropp det tillhörde och å densamma fastsatt. Häröfver blefo alla åskådarne högeligen förvånade. Länsmannen framgick till den lif­dömde och frågade honom om han var så full af den onde, att han ej skulle kunna dödas enligt den dom som afkunnats. Härpå svarade fången: "Jag låter icke döda mig efter den dom I nu hafven uppläst för mig; men viljen i grärva en graf, så skall jag sjelfmant stiga ned i densamma och I skolen få fylla igen henne med jord och sten." En djup graf  blef nu uppgräfd i hvilken han utan motvilja nedsteg, hvarpå densamma igenfyldes.

 Derefter aflägsnade sig menigheten från af rättsplatsen högeligen glada öfver att ändligen harva blirvit befriade från alla sina plågoandar .

 

 EFTERORD av Stig-Henrik Viklund

 Det har framförts önskemål om att få veta mera om författaren och hans version av sägnen. N edanstående beskrivning är ett försök till att utvidga kunskapen.Josef Nyström, signaturen Don Jose, har i Norra Västerbotten 2 och 4 januari 1957 skrivit om honom under rubriken BURTRÄSK-PROFILER VII. Första avsnittet hade temat: "Folkskald" i Brönstjärn siade om malm­förekomster. Det andra avsnittet hade underrubriken "Letade malm kring Boliden 15 år före dess "upptäckt".Här nedan citat ur Don Joses epos om bonden och litteratören Thure Lindeqvist:

 "I Brönstjärn bodde för hundra år sen bonden Jan-Orsa med sin hustru Brita från Hemmingen. De hade sex barn. Den yngste kallades rätt och slätt Thure och var född den 26 aug. 1869. 16 år gammal blev han moderlös och nio år senare faderlös. Han tog sig namnet Lindqvist som sin bror Olof Konrad och sin syster Brita Albertina. Namnet ändrades sedan till Linde­qvist. Thure. . . tog i unga år fast anställning i det militära, ett yrke som han dock rätt snart lämnade."

 Lite senare skriver Don Jose: "Den lilla skolutbildning han fått tillfreds­ställde inte på långa vägar hans glupande läslust. Han lånade böcker, blev hemmastadd i litteraturen och började även rätt snart författa tillfällighets­dikter. Skrivgöromålen svällde ut till att även omfatta handlingars uppsät­tande åt allmänheten.

 Dessutom började han medarbeta som tidningsskribent i Skellefteå nya tidning, vars redaktör Petrus Burman han hade mycket samarbete med. Snart började hans rykte som författare sprida sig. Det framgår bl a av en visa om honom som kom i svang i Brönstjärn där en strof lydde: <Thure Lindeqvist i Brönstjärn - blir snart redaktör för 'Burträsk-Kuriren' o je. ­Han kan inte leva på äggskal alltjämt - han måste ha något bre've> Inne­hållet syftade naturligtvis på att han med sin familj hade det ganska knapert som bonde i Brönstjärn.Men Thure fortsatte att skriva. Den 11 okt. 1890 gifte sig brodern och hade bröllop i Bergliden. Thure låg sjuk och kunde ej deltaga men skrev i stället en 11 verser lång hyllningsdikt till brudparet. Dikten blev mycketuppskattad. Det mesta av hans alster har tyvärr förkommit.Ett <skillingtryck> från 1911 finns dock kvar. Det trycktes på <Tr. - AB Norra Västerbotten> i Skellefteå och rubriken var <Sex nya dikter och visor av folkskalden Thure Lindeqvist> . Pris 25 öre. Häftet som var tryckt på vanligt tidningspapper är med säkerhet ett av de första civiltryckaistren som utgick från det strax före årsskiftet 1910-1911 startade tryckeriet.Häftet är emellertid märkligare i ett annat avseende, ity att det är ett av de allra sista <Skillingtrycken> äkta i anda och innehåll som lanserats i denna bygd. Innehållet var följande: 1. Medlemordet. 2. Till Norrland. 3. Vinter­kväll. 4. Den Vesterbottniske emigrantens avsked. 5. Drinkarens bikt. 6. Emigrantens hemlängtan. Dikterna väckte stort uppseende när de spreds i dessa trakter. Första dikten handlade om Medlemordet som ju väckte sensation i vida kretsar. Sign(aturen) minns ganska väl den första strofen: <Lyssnen här jag vill berätta, om ett grymt och kusligt mord> och så följde nästan ett dussin verser. Den gick ju även att sjunga till en bekant melodi."Don Jose berättar om Lindeqvists övertygelse att "värdefulla mineraler fanns... Många undersökningar och provbrytningar gjorde han i bergen kring Brönstjärn, Bränntjäln och Ljusvattnet." Han hade alltid en speciell hammare med sig. Han använde en flaska saltsyra för att bedöma stenarnas mineralhalt. I början av 1900-talet märktes hans geologiska intresse. Don Jose nämner att han även gjorde undersökningar i nuvarande Boliden­fältet (bl a i Stöverfors).

 För att hjälpa upp sin ekonomi flyttade han omkring 1909 till järnvägs­bygget i Slind. Thure arbetade i järnvägsbygget, hustrun och äldsta dottern Lydia Albertina (1894-1937) m fl skötte om matserveringen åt rallarna­Hemmanet arrenderades ut. När arbetet var klart flyttade rallarna, mat­serveringen slogs igen. Familjen fick fara tillbaks till Brönstjärn. Lindqvist kom i obestånd, gården såldes, familjen flyttade 1911-12 till Ljusvattnet, "i en stuga på Anders Lindahls hemman".

Thure Lindeqvist trodde blint 'på slagrutan. Hans egen slagruta bestod av en björk- eller rönnkvist, försedd med en metallbit, helst i koppa, i nedre spetsen. Thure använde rutigt sin slagruta vid brunnsutsyningar. Även med malmrörekomster i jorden. Don Jose skriver "Under sin vistelse iStockholm propagerade han, i flere artiklar i Stockholms- Tidningen och var fotograferad som slagruteman".

 Den 15 april 1916 avled Thure Lindeqvist. Dödsorsaken var lunginflam­mation. Han dog i Uppsala, där han ligger begraven på Helga Trefaldighets församlings kyrkogård. Thure var endast fyllda 46 år .

 Don Jose skriver även om de skiftande öden som änkefrun och barnen fick uppleva. Det kanske kan medtas i ett annat sammanhang.Mot slutet skriver emellertid Don Jose följande:" Av Thure Lindeqvists efterlämnade skrifter finns tyvärr endast ett ringa fåtal kvar. Det övriga torde ha förkommit under flyttningarna och en del togs sannolikt hand om av Verner Lindeqvist i England".Med anledning av detta påstående måste i alla fall delges vad som står om Johan Verner, född 1896: "... för denna tidnings läsare välkänd under sign(aturen) Luffe i början på 20-talet. Han var i sin gröna ungdom journalist och blev redaktör för De blindas tidskrift i Sundsvall. I egenskap av försäljare för Metallfixfabrikens produkter erhöll han ensamrätten till försäljningen i England, dit han reste 1938. Han vistades även i Paris några år men är nu bosatt i Birmingham. Hustrun är svenska och heter Valborg Hedman. En dotter ." Det skulle vara väldigt intressant att få veta vad som kom till engelska nejder ...

 Don Jose slutar med följande ord:

"Litteratör och folkskald fick han heta men dessutom var han mer till yrket än det stora flertalet. Men som det från början påpekades fick hans natur­liga begåvning aldrig riktigt komma till sin rätt. Omständigheter som han aldrig kunde bemästra lade hinder i vägen. Han fick därför som oftast pröva på att leva på livets skuggsida. Ingen kan lasta honom för det. Han var ett barn av sin tid och i mångt och mycket före sin tid. Han var en vaga­bond, säger någon. Ja, kanske, men ändock med djupa rötter i hembygdens jord, sin hembygd, som han så gärna hade velat berika med skatter från jordens innandömen. Han var en märklig man vars profetiska ord står som en eldskrift i alla tider".

 Varför inte Josef Nyström skrivit om Thures arbete om Finnforsrövarna är oklart. Skriften har funnits i många år i Skellefteå museums bibliotek. Inte ens Kungliga biblioteket hade ett exemplar. Under 2003 sändes en kopia till KB! (Jämför man med övriga beskrivningarna om rövarna är Thures version lite annorlunda - därför av stort litteraturhistoriskt intresse.)Däremot finns i Kungliga biblioteket ett skönlitterärt arbete "Gästgifvarens dotter: en minnesvärd tafla ur ernigrantlifvet : berättelse" av Thure Lind­qvist, Skellefteå (eget förlag), 24 sidor, anno 1890.

 

 

Denna hemsida är byggd med N.nu - prova gratis du med.